El autoestopista | cesarrampe

Liftaren, räven och hjulet

Två på morgonen är middagen över.

Jag återvänder ensam hem längs den gamla vägen, där jag aldrig passerar.

På vägen möter jag någon som vinkar till mig mitt på vägen.

En liftare. Jag blir rädd, trots att jag stannar bilen för att hämta honom.

Varför tänker jag alltid på det värsta?

"Jag kommer från gamla stan, vän," säger han till mig. ”Jag kom för att träffa min flickvän och till slut blev jag involverad. "En sak leder till en annan och någon som inte slutar dricka hamnar i trubbel."

”Det är därför jag inte tar motorcykeln. Jag kommer inte att bli stoppad... Hej, så går du igenom kärnan? "Jag börjar jobba om en halvtimme och jag måste komma hem för att hämta det jag behöver."

"Jag jobbar som nattvakt på en pappersfabrik...

Tack farbror. Aldrig här för någon.

"Du räddar mitt liv."

Jag lämnar kollegan på hans destination och fortsätter.

Väl hemma dyker något som liknar en "hund" upp från skogen.

Det är en räv. Aminoro.

Djuret hoppar ut på vägen. Han verkar vara desorienterad.

Han går runt framför mig några gånger.

Med bilen stoppad med motorn igång tittar jag på.

Det är vackert.

Den har en bred, lockig svans, med en lång näsa och spetsiga öron.

Vi tittar länge på varandra.

Efter en stund börjar jag och når grusvägen som leder till mitt vandrarhem, bara två minuter härifrån.

Jag tycker att natten var för kort, att jag kanske hade kunnat stanna lite längre och ta en drink med alla.

Men dagar senare kommer jag att säga till mig själv att den natten var som att kliva in i Eden.

Jag kommer också ihåg att anteckningen att, under middagen,

Den har cirkulerat genom bordet tills den når mig.

Idag firade vi slutet på första kvartalet.

Vi studerar trädgårdsskötselns högre cykel.

Jag har alltid gillat växter, de talar för sig själva och jag,

Då och då pratar jag med dem.

Jag tycker om att tro att det finns liv i var och en av dess stammar.

Ett driv som dyker upp ur djupet och som klättrar rakt mot himlen.

Jag som är gjord av lera försöker smitta mig med dess gröna.

Jag heter León och mitt liv kretsar kring att bestämma mig för att växa harmoniskt som dem, som växter, men med den humor som de kanske inte har.

När det gäller middagen stod det något i stil med:

"Jag hoppas att du når ditt mål ikväll."

Liftaren måste redan klocka in.

Räven, ett sent intrång.

Jag föreställer mig att vara med henne och chatta.

Hon får mig att känna att jag lever, speciellt när vi är ensamma.

I en grupp blir jag självmedveten.

När jag väl har parkerat tittar jag på min telefon upprepade gånger.

Jag bestämmer mig för att skriva hans namn på anteckningsblocket,

som titeln på berättelsen om ett liv som får mig att bli kär.

Just då ringer enheten.

Det är hon.

Jag är förbryllad.

Jag fantiserar att för henne har natten också varit kort och hon ringer mig för att träffas

vid denna sena timme på natten.

Jag plockar upp.

"Hej?"

Han frågar mig om jag är nära.

För säkerhets skull sa jag till honom att jag just skulle gå, att jag inte är långt borta.

Han förklarar för mig att han hade ett haveri med skåpbilen och att han har ringt alla sina rumskamrater, men ingen tar telefonen.

Jag tvekar inte att hjälpa dig.

"Är du okej?

Jag kommer genast tillbaka, jag har redan vänt."

Han berättar att hjulet lossnade när han körde.

Det har inte gått längre, men det är mitt på vägen,

på rakt mellan kurvorna.

Dessutom har han försökt ringa bärgningsbilen, utan lycka.

Jag lägger på.

Jag tänker på olyckan med hjulet och relaterar det till en mani som jag har haft nu för tiden,

en liten fobi som har plågat mig under körning.

Vid flera tillfällen har jag skymtat mitt bakhjul rulla nedför.

"Vilket av dina fyra hjul har lossnat?"

- Jag saknade att fråga dig. "Är du säker på att du är okej?"

Jag är på väg att gå tillbaka på asfalten.

Innan jag åkte läste jag den halvfärdiga historien på skärmen:

"Ariadne...

Det går inte att skriva, det måste i alla fall ske.

"Jag gillar dig för mycket för att hitta på den här historien."

📷 från Creative Commons CC

📝 av Cesar Rampe